Italian Mannerist Painter, ca.1548-1628 Son of Antonio Palma. A greater artist than his father, his vast oeuvre represents the impact of central Italian Mannerism but principally of Jacopo Tintoretto on Venetian painting in the generation after Titian, Tintoretto and Paolo Veronese. He died in his late seventies and was occasionally referred to as 'il vecchio', but since the 17th century he has been known as 'il giovane' to distinguish him from his great uncle. He was virtually self-taught, apart from a presumed acquaintance with his father's workshop. In 1567 he came to the attention of Guidobaldo II della Rovere, Duke of Urbino, who was to support him for four years. A possible knowledge of Federico Barocci's art at the court of Urbino left little trace on his surviving early works. The Duke sent him to Rome for study, where he spent a few months apprenticed to an unknown artist. There his sympathy was with Taddeo Zuccaro and Federico Zuccaro, who influenced the graphic style of the drawing of Matteo da Lecce (1568; New York, Pierpont Morgan Lib.), his first dated work. His Roman sojourn, which lasted until c. 1573-4, made a direct impact on some of his Venetian works and indirectly made him receptive to Tintoretto's style. A tendency in Rome in the 1560s to retreat from the most artificial and decorative aspects of Mannerism in favour of naturalism was also to affect Palma's attitude to style in his mature works  Related Paintings of PALMA GIOVANE :. | Recreation by our Gallery | San Giacomo Minore | Apollo and Marsyas (1) ag | The Pool | Self-Portrait Painting the Resurrection of Christ |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Hans Baluschek
German, 1870-1935,German illustrator, painter, and writer, known for his graphic depictions of the proletarian milieu and hard life in big cities. Baluschek was also a renowned illustrator of fairy tales and produced superb illustrations for five books in the series Deutsche Marchenbucherei published by the Klemm Verlag between 1878 and 1923: Peterchens Mondfahrt (Little Peter's Flight to the Moon, 1915), Pips der Pilz. Ein Wald?\ und Weihnachtsmarchen (Pips the Mushroom: A Forest and Christmas Fairy Tale, 1920), Prinzessin Huschewind (Princess Hush Wind, 1922), and Ins Marchenland (Into Fairyland, 1922). He employed aquarelles and oils to form unusual and bizarre characters and also used ink to create the text.
Reuben Moulthrop
American portrait, miniature, wax sculptor b.1763-d.1814 American painter. As proprietor of a waxworks museum and travelling waxworks exhibition, he was interested in modelling in wax in his early years. While moving around his native state, he was exposed to several artistic influences, beginning with Winthrop Chandler. His earliest portraits seem to date from about 1788, when he completed Mr and Mrs Samuel Hathaway (1788; New Haven, CT, Colony Hist. Soc. Mus.). Its dark, heavy outlines, its flatness and almost geometric forms derive from Chandler. The quality of Moulthrop's paintings was extremely uneven; many of the best of the surviving body of about 50 works date from around 1800. The Rev. Thomas Robbins which depicts the sitter's direct gaze and contains more detail than the earlier portraits, shows the artist at his most accomplished. In the last years of his brief career he appears to have been influenced by William Jennys and John Durand,